Tonen i Christina Taums (1904-1929) lyrik har en anmäkningsvärd musikalitet och mjukhet och dikterna avspeglar ett sensibelt lyriskt temperament med en underton av svärmiskt diffus melankoli.
Nocturne
Nu då kvällen sjunker
med ett sakta skratt
väntar svarta vindar
ännu drömlöst drivande
gåtorna förbi.
Stora skuggor
kommer klivande.
Under aspar och lindar
drar denna natt
med sluten mun förbi.
***
Nina Wilchewskas (1903-1931) dikter prägas av en strävan efter enkelhet, nakenhet, livets och verklighetens vardagssubstans. Den kärlek hon diktar om är ingen mild och blodlös idyll utan något svårt och ofta plågsamt.
I himlen bor inga änglar
I himlen bor inga änglar
men i hjärtat sover en gud.
Den sista dagen
ska alla gudar vakna
och skåla med tomma glas.
Och högt över dem
svävar mänskorna mot himlen.
*
Guds frånvaro kände vi
här i sjukhusparken.
Ingen av oss visste
vem den andre led av.
Likafullt sökte vi
i varandras ansikten se
oss själva
eller om inte:
en annan verkligare vår.
***
Petar Harrysons (1908-1932), född i Bulgarien, diktning genomgick många förvandlingar; dess konsekvens ligger just i denna föränderlighet som i sin tur är resultatet av en fortlöpande och enveten diskussion om relationerna mellan språket och verkligheten. Det är fråga om enkla osentimentala ord om ett kort och osäkert liv vars enda men stora mening är kärleken.
Ur ”Kanske en Hög Visa”
HAN
Inte utan ömhet
och inte utan tillgivenhet
och inte utan löften om att så strax ska ske
med ömhet
och med tillgivenhet
med små kyssar på händerna och på fingertoppana
och på läpparna
och mina händer värker av ömhet
och ögonen och blickarna
inte utan tillgivenhet
dina läppar dina händer
och dina ögon och blickarna
och allt allt
allt detta inte utan tillgivenhet och ömhet
för varandra och för oss själva i vår ensamhet
och det rör sig mest vid huden
men det är alltid ett svagt rop mellan huden och handen
ett svagt ohörbart rop
som bara känns lätt som en liten fluga
som en främmande rymd i handflatan
och mot huden
men med ömhet och tillgivenhet
inte utan en sorts långt driven artighet
vid beröringen av varandras kroppar
inte utan ömhet och tillgivenhet
inte heller utan lust och våldsamhet
tyglad lust och teyglad våldsamhet
blodets stympade springbrunn
och sedan färden tillbaka
tillbaka till tystnaden
hemligheten
och ensamheten
tillbaka till tårarna som inte får synas
allt detta inte utan ömhet
och inte utan tillgivenhet
den ena i färd med att besegra den andra
och den som faller tillräckligt djupt
i den andras ögon
möter bara förtvivlan
men nu går vi dagarna igenom
och kvällarna
och vaktar på varandra
men inte utan ömhet
och inte utan tillgivenhet
tills någon av oss faller
och jag står redan till midjan i vatten
men det ser du inte
för all ömhet och all tillgivenhet
*
HON
Jag är så här som du ser mig
men med en liten hemlighet
under varje nagel
tånaglarna medräknade
jag är så här som du ser mig
ibland är pupillerna små ibland stora
ibland sover jag
men då är du aldrig här
och jag dricker ensamhet
och vet inte om du är den enda för mig
och jag vet inte om jag är den enda för dig
jag är precis så här som du ser mig
åtminstone just nu
men ibland är jag kanske en annan
man kan inte alltid vara sig själv
jag är så här som du ser mig
mina händer är fulla av ömhet
och ibland är jag så lycklig som du gör mig
när jag ser på dig står jag på ett berg
och kastar änglar omkring mig
och ögonen har sluppit loss ur sina hålor
och så är jag tillbaka igen
men min röst är också full av ömhet
inte alltid men inte sällan
och ofta när du ser på mig förstår jag
att du håller mycket av mig
inte passionerat kanske
jag vet inte alltid vad du tänker
men du är så full av hemlighetrer
att jag ibland tror på kärleken
fast jag inte vet hur eller vad
men jag är så här som du ser mig
så här som du hör mig och känner mig
med samma hud och samma ögon
från dag till natt och till dag igen
men med en liten hemlighet
under varje nagel
Wilchewskas ord stannar i hårda gommen och maler där: Ingen av oss visste
SvaraRaderavem den andre led av.
Smärtan av dessa ord blockerar möjligheterna att omstuva sina själsförmögenheter och vara förnöjsamma. I stället så kastas vi vind för våg som en herrelös cykelpump i en snäv trappuppgång. Ninas texter fryser ner mig som polarnattens frost.
En poetissa som aldrig ens varit oangelägen utan bara fördjupande i trots för vart månvalv. Hennes liv var så kort att hon inte ens hann lämna det timliga jordiska och vara klar med sina enorma studieskulder.
Christina Taum är den bittraste poet jag någonsin stött på. Hennes ångest synes vara lika stor och ropande på hjälp som ett utdraget pianodragspel som lämnats åt sitt öde på en otillgänglig,enkelriktad gatstump.
Det var hon som introducerade metaforen med de klivande skuggorna som inte minst Gustaf Rune Eriks var så skrämmande imponerad av. Taum lockar alltid människor som tror på tronföljd och,enkelt uttryckt,vet var chiffonjén skall stå.
Tvärtomförhållandet råder med Petar Harryson,som från ett tröstlöst Bulgarien i citruskris slog sig ner på ön Gåstol i Bohusläns skärgård. Han befann sig i den fåfängliga tron att hans diktande skulle vidare inspireras av den gängse göteborgshumorn som han som typisk bulgar räknat med att insupa beståndsdelarna av. Det framgår också av det valda diktmaterialet. Han förnekade neutrum och kunde slå sig i en balk på att det var precis så det förhåll sig.
En egendomlighet är att man vet att han sista halvåret han fortfarande kunde stå i upp till 8 minuter utan att falla,bad sin förläggare att skifta namn på ovanstående verser. Således fick dikten som hette Han heta Hon. Och inte helt oväntat så fick även dikten som hette Hon heta Han. All den kunskap som flödar igenom dessa epokgörande texter,har all expertis enats om är omöjliga att härleda. Hans legendariska anspråkslöshet renderade honom tidigt Abessiniens tapperhetsmedalj, Suddiga Korset, första gången utdelat under italiensk-abessinska kriget till en frivillig från Skellefteå i norra Sverige,Lennart "Lelle" Grundtvig. En minnessten står litet undanskymd nära infarten till Ica Maxi vid Skellefteås nordöstra infart,som vetter mot ett buskage. Där kan man också studera Harrysons mera oberäkneliga tendenser som lär ha berott på att han tidigt förläste sig på Hermann Hesse. Något som är svårt att bortse ifrån när man läser honom två gånger i rad.