KONSTSIDOR
SOM skulptör koncentrerade sig Albin Lind på svin i olika material och former och det var inte bara marsipangrisar han skulpterade. Han hade också planer på att exponera sina egna kroppsdelar som ett slags reliker, ett projekt som skulle krävt smärre amputationer och därför skrinlades.
Vad beträffar måleriet kan man konstatera att Albin Lind inspirerat och varit utvecklande för många bildkonstnärer. Hur en period i hans eget skapande kunde se ut framgår med önskvärd tillförlitlighet av det koncentrerade försök till beskrivning av en period i Albin Linds konstutveckling som nedtecknats av en honom någorlunda närstående kollega (Börje Axelsson) som vill vara anonym och som kallar sin studie ”På jakt efter objektets skäl”:
”Mest karakteristiskt för Albin Linds måleri eller rättare sminkage är konstnärens enastående konsekvens. Alltsedan han började presentera sina målade eller sminkade människor (han målar alltså direkt på modellen), först vid en samlingsutställning hos Mme Tussaud i London och sedan vid separata expositioner, kan en tydlig linje spåras hos honom.
”Jag får inte ta förhållandet till föremålet, det vill säga den modell/person som jag sminkar, på allvar - det skulle utlösa hela den väl behärskade och starkt uppdämda sexualiteten hos mig; jag grips alltför lätt av ett ur en djup melankoli härrörande sexuellt vanvett när jag betraktar mina färdigsminkade människor”, säger han och tillägger: ”Ändå gäller det för mig inte någon definitiv frigörelse från föremålet. Tvärtom, jag vill förena mig med detta, oavsett om det är en man eller kvinna, och detta gäller även vid de fåtaliga tillfällen då jag målat djur, alltså mina tidiga sminkage av ekorrar, strutsar, getter och japanska möss,”
Konstnären går således in för att bibehålla sublimeringen av sin könsdrift men påverkar ändå föremålet, objektet, och förändrar det, stöper det i en form skapad av honom själv- Den av Albin Lind målade mnniskan blir inte igenkännlig och inte heller omvandlad till ett spel av fläckar och linjer. Människan/modellen existerar som individ - eller bättre: som inidivid, om än berövad sina konturer, först när sminkaget är helt färdigt och objektet själv står ”färgbalsamerat” (för att använda konstnärens eget ord), ofta mot den hos denne så ofta förekommande bakgrunden som alltid utgörs av en monokrom vertikal vattenyta.
I konstnärens tidigare arbeten var föremålet igenkännligt, begripligt och likt den modell som sminkats. Så började en långsam process under vilken han liksom skrapade föremålet, sökte nå djupare, under ytan/huden. Vid en utställning där målaren presenterade en serie figurer, huvudsakligen bestående av kvinnliga anatomer, nådde han utomordentligt intressanta effekter genom en ny teknik som bestod i att han injicerade färglösningar subkutant på sina modeller, ett förfarande som dock på ett olyckligt sätt bidrog till att denna utställning inställdes.
I nästa etapp i konstnärens utveckling, i sminkagen från senare år, avstår han helt från konturen: hela hans intresse koncentreras nu på föremålets struktur.
Vägen leder alltså från det igenkännliga till det i kompositionell bemärkelse oigenkännliga objektet. Men denna andra och nuvarande fas i hans måleri är inte slutmålet. Konstnären tror inte, och det betonar han mycket bestämt, att han måste nöja sig med sin utbildning i anatomi, fysiologi och framför allt kirurgi för att det ska bli möjligt att sminka även modellens inre eller skapa strukturella förvandlingar i exempelvis blodomlopp, inresekretoriska förlopp och inälvor. Vore han nöjd med detta skulle han, anser han själv, hemfalla åt en formell lek, eftersom undersökningen av ett objekts inre som självändamål måste leda till en sådan lek. Konstnärens avsikt är att återvända till det igenkännliga föremåleet.
Den enastående konsekvensen ligger just i konstnärens klara målmedvetenhet. Det gäller inte ett avståndstagande från objektet, trots att det vid första ögonkastet kan te sig så, att det kan tyckas som om den nuvarande fasen innebär ett slags fulländning. Det räcker emellertid inte - men hur gå vidare och på vilka vägar, om kunskapen om föremålet är ofullständig? Avsikten är inte att återvända till dess konturer och att förläna det en yta igen, eftersom det är omöjligt då man inte vet allt om dess inre uppbyggnad.
Tills vidare nöjer sig konstnären med denna knappt acceptabla oigenkännlighet men betonar samtidigt att det väsentliga ligger i att utröna hemligheten inte bara med objektets materia och struktur utan framför allt dess själ och dess orsaksverkan, och återge detta i dess rätta form, framställa det med maximal färgrikedom inuti den målade människan. Sminkaget får först då den rätta igenkännligheten.
Det kan utan vidare sägas att detta är en svår väg som hittills legat helt oprövad. Men - och detta är som alltid inom konsten en nödvändig och tillräcklig garanti: på eget ansvar och fullt medveten går Albin Lind mot sitt självutstakade mål.”
ETT tidigt prosastycke av Albin Lind, betitlat ”Fantasi kring Wilhelm Tell”, sägs ha inspirerat Salvador Dalí till dennes målning med titeln ”Wilhelm Tells gåta” (Moderna museet, Stockholm). Här följer Albin Linds text i översättning från spanskan av Lage Söderström (med reservation för feltolkningar, förväxlingar, idiomatiska missgrepp och lingvistiska inadvertenser).
Wilhelm Tell lever sedan länge ett hemligt liv någonstans i Sydamerika eller i Blekinge. Ingen vet säkert. Porträttet av honom lever också det ett hemligt liv men mitt framför våra ögon och är alltså inramat av ögonhår.
Betrakta bilden med slutna ögon och ge den en ram av ett par läppar, måla den sedan i ordens och hemligheternas färger:
”I det nedre vänstra hörnet föds barn med kinder av glas och peruker av hundfjädrar, i det nedre vänstra hörnet sitter barnet som förlossat sig självt och gräver fram föräldrar ur askan för att bevara blodets traditioner och i det nedre vänstra hörnet, i fönstret utan infattning, där solen tömmer krävan, väntar myran i timglaset att de lösa bokstäverna ska falla till dånet av en symfoni sammanpressad till en enda ton som stiger ur en igelkottsgalosch.
Resten av synfältet upptas av ett huvud med ett storslaget ansikte som förevisar ett par blommande mustascher i vilkas snettuppvända ändar två kor dinglar med juver som bjällror, i väntan på att bli mjölkade av månen.
Wilhelm Tell lever sedan länge ett hemligt liv. Gåtan, mysteriet intar ensamhetens och otillgänglighetens obekväma ställning, inpressat i mörkret som en archaeopteryx. Huvudet, det udda äpplet som alltid ruttnar inifrån, genomborras av en pil. Det faller inte till marken eller till himlen och det behöver inget stöd, ens av tankar. Det står för sig självt, på egna kryckor.