Gottfried Schallter (1902-1932) skriver en dikt som är kraftfull och rik på vitalitet, stort komponerad men samtidigt väl sammanhållen. Han ropar ut sin skräck men hans rop artikuleras med konstnärlig känsla och behärskning. Det är sådant som lyfter skriket till konst.

Ur ”Svart och vitt”

I min tystnad har jag bevarat ett ansikte

med ögon som kastar vita skuggor över mina svarta landskap.

Skuggornas former är enkla som ensamhetens.

Det finns en djup sorg som översvämmar organismerna,

ett ljus som ger kärlekens möjligheter åt mörkret.

Under snön rinner ännu sparsamt blodet,

svagt sorlande, en melodi som krymper och blir aska.

I min tystnad har jag gömt ett ansikte,

i min tystnad med statyer som ser på mig med hundra ögon.

Jag har gömt ett ansikte som är en himmel utan musik.

Ett ansikte utan historia!

Men mellan orden stiger dammet.

Dold är tanken som slingrar sig genom ådrorna,

dold för blickar och stegar och höga torn.

*

Här stannar jag min människa och stiger av,

här vid torget med sin gråa rök av duvor.

Tystnaden fjädrar under mina fötter

och ljudlösheten får dig att vända dig om.

Små fåglar flaxar ut ur dina ögon

och trär upp mitt hjärta på en tråd av längtan.

Mitt i söndagens tystnad, då tvånget att vila

sätter våra enkla leenden i rörelse.

Du reser dig från din stol i havet

med händerna droppande av musslor och is.

Någonstans långt borta gäspar solen

morgonhungrigt och slukar brottsjöarna.

Som en pir lägger jag min arm över vattnet

och lyfter upp din våg bland träden.

Vinden från ditt hår sätter liv i molnen och

äntligen: ur din mun strömmar flyggfåglarna ut.

Du sätter dig på stranden med benen dinglande i rymden,

sakta rullar jag jorden in i din grotta.

Jag drömmer om natten där inne, en natt

med tusen ljusa, förklarade dagar.

OKÄNDA POETER

ENGELSKA, FRANSKA OCH TYSKA POETER 

FRÅN 

BÖRJAN AV FÖRRA SEKLET

Urval, översättning och biografier: BERTIL PETTERSSON

Michael Dowen  (1900-1929) har, som varje betydande poet, en alldeles egen röst. Han är alltid upptagen med att i vardagens språk ge form och uttryck åt ovanliga upplevelser, att visa fram det mirakulösa mitt i vardagen. Men utsökt behärskning lyckas han demonstrera sprickorna i tillvaron. Han diktning är tät och mycket övertygande.

TORNET

Snön som ljudlöst faller har bara att vänta.

Ett torn kan resas en morgon av en tanke, en blick

och snön har bara att vänta.

Strax blir allt till vatten,

tanken, blicken.

Ensamheten har sitt hus som den aldrig lämnar.

Snigeln har horn för att för att vädra in längtan.

Människan har berg att bestiga och flaggor att hissa

på de högsta topparna.

Tyst ligger snön som ett revat segel

och väntar rösterna från fjärran.

Och de hörs redan.

Det är bergsbestigaren som sakta faller ut i rymden.

Där är ljuset från stjärnan som söker gripa honom.

Där är natten och dagen och snön som väntar.

Strax blir allt till vatten i denna värld.

Det enda torn är vinden.

UPPGÖRELSE

Tystnaden blev ett med lyssnandet.

Vid förnimmelsens gräns låg jag naken

men levande,

i det glasklara havet utan skuggor,

levande.

Fri som den första människan,

tidlös som den första människan

låg jag naken i ett moln av vetskap.

Lyssnandet blev ett med tystnaden.

En dröm hade tagit ifrån mig det jag ägde.

Jag vaknade och var ensam med solen.

Där fanns en likhet mellan slätterna nedanför.

Där fanns samma blommor, samma avstånd,

samma fåglar, samma utspridda hjärtan.

Här fanns samma enda pelare.

Allt var försvunnet i en dröm.

Det som runnit fram och skrattat ljus bland träden,

det som var förvirrat hopp och löften

om gröna sjöar och resan in i ett öga.

Alla leenden dog med blodiga läppar.

Föreningen knöt upp sin hårdknut

och blev förlösning.

Sommaren kom. Det blev juni.

*****

Styrkan hos Leonard Fondiller  (1900-1926) är hans öppenhet och närhet. Hans lyrik är kraftfull och levande. Han finner de nödvändiga orden och kvar står ett språk som är slipat och renskrapat intill det hårda benet. Renheten, förklarad men aldrig förenklad.

(utan titel)

I tron att det finns ett någonstans

för vår skull

kommer jag till dig så

naken

att du inte känner igen mig

ens när jag bosätter mig i ditt hjärta

(ett rop

plötsligt uppslukat av tystnaden)

och börjar leva mitt liv i ditt hjärta

först sedan det stannat

för vår skull

*****

Det finns en frostig längtan i John Edgar Johnsons (1903-1930) poesi. Han flyr ofta till sömn och dröm och urtid eller till en självvald isolering från den nutidsverklighet han upplever som ett kaos eller en öken. Motiven rör sig kring känslor i det stora formatet, ensamheten, natten och en osäkert vikande verklighet. Kanske finner man ändå det bästa av hans poesi där den bländas ner och får ett skimmer av undran inför det onåbara.

Langdon

På denna ö

når rösterna aldrig sin fulla styrka

och floderna hejdas av kölden

Därför har de som inte drunknat i snön

redan somnar

och ropar nu i sina drömmar

utan att ett ljud

kommer över deras läppar

På denna ö 

bär alla sina namn löst i handen

och smular sönder dem

som fjärilar eller viskningar

Därför behöver de mötande

aldrig bära några masker

eftersom de redan förlorat sina ansikten

På denna ö

når rösterna aldrig ut över vattnet

och kyrkogårdarna har för länge sedan

flyttat in i husen

Om jag dör

Om jag nu går in i grottan.

Man har släppt loss alla stämningar där.

Om jag reser mig upp ur min kropp.

Det finns ett huvud som rullar bort ifrån mig.

När jag rör vid dig med ord.

Om jag faller och faller till år.

Det rinner människor förbi mina ögon.

Om jag sätter mig att blunda i mitt hjärta.

Det ropar ett finger formar ett landskap.

När jag håller dig som ett lösryckt ord i handen.

Om jag dör.

Det är det där att jag ska dö.

Morgonen och natten

  Jag stiger upp utan att finna någon närvarande, rosorna i vasen har förminskats under natten och jag förstår inte vad hjärtat eller blodet säger.

  Men jag hör en röst.

  Det är inte den nattliga febern som har korsat mina ögon medan jag trängde mig genom molnens skuggor för att släcka min törst.

  Det är inte sömnens korta minuter av tidlöshet eller frågorna om blommans död som brännrer i handen.

  Det är inte heller de ofta förekommande konungarnas ansikten av sorg som flyter förbi i mina drömmar som bilder på vattnet. Inte heller är det hunden som väckte mig med en kniv i gapet.

Tonen i Christina Taums (1904-1929) lyrik har en anmäkningsvärd musikalitet och mjukhet och dikterna avspeglar ett sensibelt lyriskt temperament med en underton av svärmiskt diffus melankoli.

Nocturne

Nu då kvällen sjunker

med ett sakta skratt

väntar svarta vindar

ännu drömlöst drivande

gåtorna förbi.

Stora skuggor

kommer klivande.

Under aspar och lindar

drar denna natt

med sluten mun förbi.

***

Nina Wilchewskas (1903-1931) dikter prägas av en strävan efter enkelhet, nakenhet, livets och verklighetens vardagssubstans. Den kärlek hon diktar om är ingen mild och blodlös idyll utan något svårt och ofta plågsamt.

I himlen bor inga änglar

I himlen bor inga änglar

men i hjärtat sover en gud.

Den sista dagen

ska alla gudar vakna

och skåla med tomma glas.

Och högt över dem

svävar mänskorna mot himlen.

*

Guds frånvaro kände vi

här i sjukhusparken.

Ingen av oss visste

vem den andre led av.

Likafullt sökte vi

i varandras ansikten se

oss själva

eller om inte:

en annan verkligare vår.

***

Petar Harrysons (1908-1932), född i Bulgarien, diktning genomgick många förvandlingar; dess konsekvens ligger just i denna föränderlighet som i sin tur är resultatet av en fortlöpande och enveten diskussion om relationerna mellan språket och verkligheten. Det är fråga om enkla osentimentala ord om ett kort och osäkert liv vars enda men stora mening är kärleken.

Ur ”Kanske en Hög Visa”

HAN

Inte utan ömhet

och inte utan tillgivenhet

och inte utan löften om att så strax ska ske

med ömhet

och med tillgivenhet

med små kyssar på händerna och på fingertoppana

och på läpparna

och mina händer värker av ömhet

och ögonen och blickarna

inte utan tillgivenhet

dina läppar dina händer

och dina ögon och blickarna

och allt allt

allt detta inte utan tillgivenhet och ömhet

för varandra och för oss själva i vår ensamhet

och det rör sig mest vid huden

men det är alltid ett svagt rop mellan huden och handen

ett svagt ohörbart rop

som bara känns lätt som en liten fluga

som en främmande rymd i handflatan

och mot huden

men med ömhet och tillgivenhet

inte utan en sorts långt driven artighet

vid beröringen av varandras kroppar

inte utan ömhet och tillgivenhet

inte heller utan lust och våldsamhet

tyglad lust och teyglad våldsamhet

blodets stympade springbrunn

och sedan färden tillbaka

tillbaka till tystnaden

hemligheten

och ensamheten

tillbaka till tårarna som inte får synas

allt detta inte utan ömhet

och inte utan tillgivenhet

den ena i färd med att besegra den andra

och den som faller tillräckligt djupt

i den andras ögon

möter bara förtvivlan

men nu går vi dagarna igenom

och kvällarna

och vaktar på varandra

men inte utan ömhet

och inte utan tillgivenhet

tills någon av oss faller

och jag står redan till midjan i vatten

men det ser du inte

för all ömhet och all tillgivenhet

*

HON

Jag är så här som du ser mig

men med en liten hemlighet

under varje nagel

tånaglarna medräknade

jag är så här som du ser mig

ibland är pupillerna små ibland stora

ibland sover jag

men då är du aldrig här

och jag dricker ensamhet

och vet inte om du är den enda för mig

och jag vet inte om jag är den enda för dig

jag är precis så här som du ser mig

åtminstone just nu

men ibland är jag kanske en annan

man kan inte alltid vara sig själv

jag är så här som du ser mig

mina händer är fulla av ömhet

och ibland är jag så lycklig som du gör mig

när jag ser på dig står jag på ett berg

och kastar änglar omkring mig

och ögonen har sluppit loss ur sina hålor

och så är jag tillbaka igen

men min röst är också full av ömhet

inte alltid men inte sällan

och ofta när du ser på mig förstår jag

att du håller mycket av mig

inte passionerat kanske

jag vet inte alltid vad du tänker

men du är så full av hemlighetrer

att jag ibland tror på kärleken

fast jag inte vet hur eller vad

men jag är så här som du ser mig

så här som du hör mig och känner mig

med samma hud och samma ögon

från dag till natt och till dag igen

men med en liten hemlighet

under varje nagel