Gottfried Schallter (1902-1932) skriver en dikt som är kraftfull och rik på vitalitet, stort komponerad men samtidigt väl sammanhållen. Han ropar ut sin skräck men hans rop artikuleras med konstnärlig känsla och behärskning. Det är sådant som lyfter skriket till konst.

Ur ”Svart och vitt”

I min tystnad har jag bevarat ett ansikte

med ögon som kastar vita skuggor över mina svarta landskap.

Skuggornas former är enkla som ensamhetens.

Det finns en djup sorg som översvämmar organismerna,

ett ljus som ger kärlekens möjligheter åt mörkret.

Under snön rinner ännu sparsamt blodet,

svagt sorlande, en melodi som krymper och blir aska.

I min tystnad har jag gömt ett ansikte,

i min tystnad med statyer som ser på mig med hundra ögon.

Jag har gömt ett ansikte som är en himmel utan musik.

Ett ansikte utan historia!

Men mellan orden stiger dammet.

Dold är tanken som slingrar sig genom ådrorna,

dold för blickar och stegar och höga torn.

*

Här stannar jag min människa och stiger av,

här vid torget med sin gråa rök av duvor.

Tystnaden fjädrar under mina fötter

och ljudlösheten får dig att vända dig om.

Små fåglar flaxar ut ur dina ögon

och trär upp mitt hjärta på en tråd av längtan.

Mitt i söndagens tystnad, då tvånget att vila

sätter våra enkla leenden i rörelse.

Du reser dig från din stol i havet

med händerna droppande av musslor och is.

Någonstans långt borta gäspar solen

morgonhungrigt och slukar brottsjöarna.

Som en pir lägger jag min arm över vattnet

och lyfter upp din våg bland träden.

Vinden från ditt hår sätter liv i molnen och

äntligen: ur din mun strömmar flyggfåglarna ut.

Du sätter dig på stranden med benen dinglande i rymden,

sakta rullar jag jorden in i din grotta.

Jag drömmer om natten där inne, en natt

med tusen ljusa, förklarade dagar.