OKÄNDA POETER

ENGELSKA, FRANSKA OCH TYSKA POETER 

FRÅN 

BÖRJAN AV FÖRRA SEKLET

Urval, översättning och biografier: BERTIL PETTERSSON

Michael Dowen  (1900-1929) har, som varje betydande poet, en alldeles egen röst. Han är alltid upptagen med att i vardagens språk ge form och uttryck åt ovanliga upplevelser, att visa fram det mirakulösa mitt i vardagen. Men utsökt behärskning lyckas han demonstrera sprickorna i tillvaron. Han diktning är tät och mycket övertygande.

TORNET

Snön som ljudlöst faller har bara att vänta.

Ett torn kan resas en morgon av en tanke, en blick

och snön har bara att vänta.

Strax blir allt till vatten,

tanken, blicken.

Ensamheten har sitt hus som den aldrig lämnar.

Snigeln har horn för att för att vädra in längtan.

Människan har berg att bestiga och flaggor att hissa

på de högsta topparna.

Tyst ligger snön som ett revat segel

och väntar rösterna från fjärran.

Och de hörs redan.

Det är bergsbestigaren som sakta faller ut i rymden.

Där är ljuset från stjärnan som söker gripa honom.

Där är natten och dagen och snön som väntar.

Strax blir allt till vatten i denna värld.

Det enda torn är vinden.

UPPGÖRELSE

Tystnaden blev ett med lyssnandet.

Vid förnimmelsens gräns låg jag naken

men levande,

i det glasklara havet utan skuggor,

levande.

Fri som den första människan,

tidlös som den första människan

låg jag naken i ett moln av vetskap.

Lyssnandet blev ett med tystnaden.

En dröm hade tagit ifrån mig det jag ägde.

Jag vaknade och var ensam med solen.

Där fanns en likhet mellan slätterna nedanför.

Där fanns samma blommor, samma avstånd,

samma fåglar, samma utspridda hjärtan.

Här fanns samma enda pelare.

Allt var försvunnet i en dröm.

Det som runnit fram och skrattat ljus bland träden,

det som var förvirrat hopp och löften

om gröna sjöar och resan in i ett öga.

Alla leenden dog med blodiga läppar.

Föreningen knöt upp sin hårdknut

och blev förlösning.

Sommaren kom. Det blev juni.

*****

Styrkan hos Leonard Fondiller  (1900-1926) är hans öppenhet och närhet. Hans lyrik är kraftfull och levande. Han finner de nödvändiga orden och kvar står ett språk som är slipat och renskrapat intill det hårda benet. Renheten, förklarad men aldrig förenklad.

(utan titel)

I tron att det finns ett någonstans

för vår skull

kommer jag till dig så

naken

att du inte känner igen mig

ens när jag bosätter mig i ditt hjärta

(ett rop

plötsligt uppslukat av tystnaden)

och börjar leva mitt liv i ditt hjärta

först sedan det stannat

för vår skull

*****

Det finns en frostig längtan i John Edgar Johnsons (1903-1930) poesi. Han flyr ofta till sömn och dröm och urtid eller till en självvald isolering från den nutidsverklighet han upplever som ett kaos eller en öken. Motiven rör sig kring känslor i det stora formatet, ensamheten, natten och en osäkert vikande verklighet. Kanske finner man ändå det bästa av hans poesi där den bländas ner och får ett skimmer av undran inför det onåbara.

Langdon

På denna ö

når rösterna aldrig sin fulla styrka

och floderna hejdas av kölden

Därför har de som inte drunknat i snön

redan somnar

och ropar nu i sina drömmar

utan att ett ljud

kommer över deras läppar

På denna ö 

bär alla sina namn löst i handen

och smular sönder dem

som fjärilar eller viskningar

Därför behöver de mötande

aldrig bära några masker

eftersom de redan förlorat sina ansikten

På denna ö

når rösterna aldrig ut över vattnet

och kyrkogårdarna har för länge sedan

flyttat in i husen

Om jag dör

Om jag nu går in i grottan.

Man har släppt loss alla stämningar där.

Om jag reser mig upp ur min kropp.

Det finns ett huvud som rullar bort ifrån mig.

När jag rör vid dig med ord.

Om jag faller och faller till år.

Det rinner människor förbi mina ögon.

Om jag sätter mig att blunda i mitt hjärta.

Det ropar ett finger formar ett landskap.

När jag håller dig som ett lösryckt ord i handen.

Om jag dör.

Det är det där att jag ska dö.

Morgonen och natten

  Jag stiger upp utan att finna någon närvarande, rosorna i vasen har förminskats under natten och jag förstår inte vad hjärtat eller blodet säger.

  Men jag hör en röst.

  Det är inte den nattliga febern som har korsat mina ögon medan jag trängde mig genom molnens skuggor för att släcka min törst.

  Det är inte sömnens korta minuter av tidlöshet eller frågorna om blommans död som brännrer i handen.

  Det är inte heller de ofta förekommande konungarnas ansikten av sorg som flyter förbi i mina drömmar som bilder på vattnet. Inte heller är det hunden som väckte mig med en kniv i gapet.