Francois Gueradelle (1901-1936) är en av de besatta, drabbad av sin visionära övertygelse och av sanningen i den poetiska lidelsen. Han upplever tillvarons absurditet och uttrycker den i en poesi som kanske alltför ensidigt påvisar livets blanka sidor och ständigt upprepar dess meningslöshet. Han är en plågad siare som helt behärskas av sin vision.
Det finns en nära förtrolighet
Det finns en nära förtrolighet
som är oss fjärran
som stjärnan i vattnet
Det finns en förtrolighet
i skuggan av ett hjärtas tystnad
Och när också skogarna står mörka
fångar vi ibland detta ljus i vårt öga
för att stjärnan skall kunna leva
Vi tror oss alltid om denna styrka
därför att nattens timmar utan ansträngning
glider förbi i en namnlös likgiltighet
Men denna öppna dörr mot vattnet
räcker inte alltid
vindar kan blåsa förbi
röster och fåglar kan drunkna
och även ögon kan falla i vattnet
Det finns en nära förtrolighet
också mellan liv och död
Det finns vår förtrolighet
mellan öga och öga
mellan öga och stjärna
en nära förtrolighet som är oss fjärran
Jean M. Barras (1894-1931 är mest bekant för sin omfattande diktbok med vänporträtt, ”Galleri”, där han med ord målar bilder av Apollinaire, Max Jacob, Erik Satie och många andra storheter inom musik, konst och litteratur som stod honom nära. Det är träffande karakteristiker, ibland pastischartade men både inkännande och ömsint humoristiska.
TVÅ PORTRÄTT
Pierre Reverdy
Natten tycks död och full av liv
Du ligger länge vaken med öppna ögon
Pendeln ser du svänga fram och tillbaka
Du sjunker in i kudden av svårmod
och gråter ögonen fulla av ensamhet
Du följer pendelns gång från kväll till morgon
När du hör klockan stanna vet du inte säkert
om du sover eller är vaken
Natten är fruktansvärt stilla
men seismografen på ditt nattduksbord
ger våldsamma utslag
Paul Klee
Halsens blå åder
påfågelsdrömmar
barnet och
nätfiskarna
handens hoppahagelek
beige
och rysande rymdblått
Ditt ansiktes fönster
är utanför
Så enkelt målar
med bladhjärtan
och sotarstegar
Karl Siegler-Richnan (1902-1928) utgav diktsamlingarna ”Experiment med röster (1920), ”I stället för ord” (1921) samt ”Iakttagelser” (1928). Den senare samlingen är den som har givit honom hans välförtjänta rykte som en poesins gränsöverskridare. I dessa dikter med deras snabba puls och uppbåd av ackord finns en intim röst som vädjar eller varnar. Ur det rika bildspråket stiger en röst, varm och klar.
Moln
Molnen
är hästar som frågar efter vägen
bland stjärnorna vid den blindes fot
Molnen är duvor och änglar
Molnen är sjunkna skepp och trasiga sjöar
stulna ur dina ögon
*
Molnen faller på knä
i skuggan av ett stort vatten
Planeterna beskriver parallella resor
och utplånar alla jägare ur rymden
och ger dem slutligen som byte
åt sig själva
Molnen är vindar som tätnat:
knivar blommor ägg och fåglar faller
rakt igenom dem
och jorden står ännu kvar
med all lycka och all sorg
all saknad och all förtvivlan
Ögonen väljer på måfå bland drunknade stjärnor
buketten av ljus och längtan
Gueradelle för ständigt tankarna till Runeberg och Fänrik Stål:
SvaraRaderaJag såg mig då som en person
Med få, ja inga brister,
Jag var student, på kondition,
Och kallades magister;
Mitt mensa gav mig överflöd,
Den gamle åt på nåd sitt bröd.
När man kommit över jämförelsen så kan man lugnt gå vidare och konstatera med herr Pettersson att
Barras minne vilar på hans "Galleri". Med sin kräsenhet skärskådade Barras även de allra största men blandade lätt ihop tekniska ting,som med dikten om Reverdy där naturligtvis seismografen på nattduksbordet borde vara en metronom. En idé han lånat av Man Ray. Men i alla fall.
Vi sätter ju inte heller gränser för sakens egen skull, utan helt enkelt för att vi vill förmedla något av det vi själva lärt oss av livet.
Siegler-Richnau hamnar alltid utanför alla antologier med sitt eviga molngrävande. Vem som helst utom skriftställarn Pettersson skulle falla sig in i att sälla sig till de som med konstgjord andning hållt denne tyske gossen Ruda under armarna så långt tid.
Och så dyker han ändå upp i BNP:s blogg!
Jag erinrar mig Karl Siegler-Richnaus mest berömda rader ur eposet Hasse:
"Er hebt sein Bier und lässt verklingen:
„Von Lit’ratur, Poesie und singen,
Da hab ich keinen blassen Dunst.
Es leb die deutsche Braukunst!“
Så visst är jag oändligt tacksam och rentutav en smula rörd över uppståndelsen kring detta moln i underbyxor.
För en gångs skull en vederhäftig och nära nog i vissa avseenden begriplig kommentar av signaturen crupo! Den ser jag fram emot att läsa och har redan avsatt en kommande eftermiddag med åtföljande middag och nackspiel för en diskussion om vad detta handlar eller rör sig om. Mina ”upptäckta” poeter skulle, för så vitt de befann sig i levande tillstånd, hurra. Någon skulle kanske dött ännu tidigare av pur glädje. Tack, crupo!
SvaraRaderaPettersson, Poet