UTLANDSSIDOR

ALBIN Lind företog många resor och gjorde märkliga upptäckter när det inte längre fanns många vita fläckar kvar på kartan, han strövade omkring i Tibet som i Härjedalen, i Ebeltofts omgivningar och i Andalusien och i det inre av Kazakstan som också i Malmö. 

  Här ett exempel på ett mycket tidigt resebrev från Albin Lind, riktat till en ställföreträdare i Huddinge - och redan nu kan man beundra den 3-årige brevskrivarens korrekthet vad beträffar stavningen:

Tripolis den 3 december

Vi har nu kommit fram och packat upp våra tillhörigheter. Igår visade vi oss omkring överallt och jag tappade en av mina största sandaler. Här på hotellet här, här har de de verkligt vackraste badkar av mahogny som du troligtvis aldrig har sett.

  Imorgon ska vi på utflykt och då ska vi bese en sevärdhet. Många av oss har redan nu somnat. Faktiskt är klockan är sex (afrikansk tid) och vi falla alla oss om halsen. Dig också! Men imorgon har vi strapatser. Genom lavaströmmen till nästa anhalt som är Paris.

Albin

SÅ en liten rapport från en av Albin Linds resor i Norge, då som nybliven tonåring, och redan här visar han prov på sin iakttagelseförmåga vad gäller ställningstagande:

I Norge pågår just nu en intressant debatt om kvällsuthyrning respektive nattutkörning och norrmännen tycks som vanligt vara uppdelade i två läger.

  Förespråkarna för kvällsuthyrning hävdar att en noggrannare kontroll av uppgifter för internt bruk borde eftersträvas medan anhängarna av en lämpligare nattutkörning vill uppmana till strängare efterföljd.

  Till detta är inte lätt att ta ställning.

UNDER en enkel resa i Bretagne levererar Albin Lind utan minsta besvär en dikt som bara består av ortsnamn men uppnår därmed en stark poetisk verkan och här avslöjar han sitt väl utvecklade sinne för impressionistiska konklusioner.

  Dikten betitlar han ”Ploërmel”:

Ploumanach

Pleudihen

Ploulech

Plouscat

Plouhinec

Plouider

Plouigneau

Pouldreuzic

Pluduno

Ploubazlanec

Tregunc!

Tregastel!!

På sina många resor jorden runt hände det inte sällan att Albin Lind kände en stark längtan till ett hem, en stilla plats i världen, men han tyckte sig ofta ha axlat de gamla upptäckarnas mantlar. I ett anfall av poetiskt svårmod som dock utmynnade i en positiv attityd formulerade han detta sålunda:

Sent om natten.

Jag viskar: Cortez, Magalhaes,

Columbus, Drake, Cabral.

Marco Polo, Davis, Hudson, Diaz,

Cartier, Cook, Vespucci, Mungo Park.

Jag höjer rösten, säger:

nu upptäcker jag mig själv,

nu erövrar jag mig.

Jag ropar: Fiasco da Gama!

Jag viskar på min stol i mörkret.

Jag tystnar.

Jag reser vidare.

(forts.)