MUSIKSIDOR

I egenskap av tonsättare var Albin Lind stilbildande och även som musiker. Han trakterade många instrument, ofta samtidigt.

  Hans opus 112 för orgel, trumpet, cello och ångstrykjärn var epokgörande och med detta stycke framträdde han i många sammanhang som dock inte alla uppmärksammades efter förtjänst.

  Albin Lind lyckades också förena ord och musik på ett nytt och originellt sätt, han skrev flera språkkvartetter där han på en gång, i flera stämmor, samtidigt och med användande av ett stort uppbåd ord, lyckades uttrycka ”komplicerade emotionella förhållanden i genomgripande upplevelser”.

  Ett av Albin Linds många körverk, ”Elsa av Lothringen”, ska särskilt framhållas, framför allt på grund av dess ödesmättade tyngd. En rak motsats till detta verk är den spartanska ”Enmanskvartetten”.

  Albin Lind skrev också några operor, såväl musik som libretto, men de uppfördes sällan, mest på grund av de alltför avancerade sångnumren. 

  Beslutsam och snarrådig som Albin Lind ofta var gav dessa egenskaper idé- och skaparkraften vingar och han komponerade till sist en opera som i långt gången förkortning omfattar alla mer eller mindre kända operor, ett kompilat och en komprimering som fick titeln ”Operationer” och vars handling (som för övrigt inspirerade John Cage till hans ”Europera” från 1987) är följande:

”Det är fest i hertigens av Mantua palats. Det mörknar och utanför börjar ett häftigt oväder med storm, regn och åska. Bröllopsceremonin följer och kontraktet undertecknas. För att råda bot på sin dåliga ekonomi har Falstaff beslutat att inleda en förbindelse med två rika borgarfruar. Den gamle kejsaren som avsagt sig all världslig makt och lever som munk i klostret ligger försänkt i bön. På ett värdshus i en tysk småstad har en skådespelartrupp tagit in. Tannhäuser hör i sin dröm klangen av kyrkklockor, vaknar och ber gudinnan om tillstånd att återvända till jorden. Han hoppas bli utsedd till ledare för Egyptens här och att med segerns ära också vinna den kvinna han i hemlighet älskar.

  Efter midsommaraftonens gudstjänst möter han henne i Katarinakyrkan och tillstår sina känslor för henne. Hon ber honom göra Figaros äktenskap om intet genom att tvinga honom att infria ett skriftligt äktenskapslöfte som han givit henne. Emellertid ska des Grieux snart få erfara vad kärleken förmår göra av en ung man med hett blod. Från alla sidor kommer präster och andra kyrkans tjänare inspringande.

  I en skogsglänta utkämpas duellen. För Alfred Germont har nu ögonblicket kommit då han ska få stifta Violettas bekantskap. Då hon ber honom berätta lite om sig själv, talar han om att han är son till en rik storbonde som drivits hemifrån. Inför Giuliettas gäster, glädjeflickor samt tillströmmande karnevalsfirare prisar han den sinnliga njutningen. En vacker dag kommer han själv att förvandlas till vilddjur som avskedad älskare i enlighet med Alcinas beprövade taktik.

  I natten nalkas nu den av sin lidelse förblindade hjälten och Delila skyndar till hans möte. Uttröttad sjunker hon till marken medan ett tåg av riddare åtföljer Amfortas som på bår förs ner till den heliga sjön för att söka lindring efter nattens plågor. Hon kan nu som Brabants härskarinna öppet kora till gemål en dold älskare. Han räddas dock av tre tärnor i tjänst hos Nattens drottning. Wotan har emellertid fått ofrid i sitt sinne och vill från Fafner återerövra ringen. En lätt bjällerklang hörs och en liten neger trippar in med en chokladbricka.

  Denne är i själva verket Rigolettos dotter Gilda som han gömt undan för världen. Det hela är nära att urarta till slagsmål och till sist inträder en officer och vill arrestera greven. Den sistnämnde vaknar och ber Butterfly gå till vila. Falstaffs misstänksamhet är visserligen väckt men utsikten till ett kärleksäventyr är ändå frestande för honom. Han bönfaller henne att ta emot Don Carlos och hon beviljar hans anhållan. Wilhelm skyndar in för att rädda Mignon och kommer ut med den avsvimmade flickan i sina armar.

  Konungen inträder i maskeradkostym och uppvaktas av en dam i vid domino, vilken avslöjar sig som Amelia. Hennes väg går nu till himlen dit en högre plikt kallar henne. Ur husen strömmar folk ner på gatan och efter några ögomnblick är ett vilt tumult igång. Emellertid har des Grieux ånyo mött Manon, mottagit försäkran om att hans böjelse är besvarad och lyckats förmå henne att fly med honom. Han vill störta sig över henne men hon stöter till honom så häftigt att han faller baklänges i trappan. Hon tar emellertid emot honom men när han nu bestormar henne med sin kärlek uppmanar hon honom att lämna henne.

  Hon ser nu ingen annan utväg än att låtsas återuppta förhållandet med en av sina tidigare älskare, baron Douphol. Han känner henne inte och hon lyckas därför lura honom att lova att han inte ska gifta sig med den utlovade bruden - hon älskar en annan och kommer säkert att bedra Wenzel. Det står dock mer och mer klart för henne att allt är förlorat. Klädd i en dyster rustning, med sänkt visir och spjut, nalkas en riddare. Konungen och männen hyllar Lohengrin och bröllopståget fortsätter in i kyrkan. Därmed är Alcinas makt krossad. Antonia råkar i en allt våldsammare extas som ändar hennes liv.

  Mitt under den årliga karnevalen, i vilken Violetta så många gånger deltagit, dör hon. Med utropet ”O, Scarpio, oss döme Gud!” störtar hon sig utför branten och sjunker död i sin älskades famn. Hon har smugit sig dit före inmurningsceremonin för att följa Radamés i döden.

  I samma ögonblick hörs Pinkerton utanför ropa ”Butterfly!” Hon vacklar fram men faller döende ner. Han öppnar kappan - där ligger Gilda döende. När Canio till sist stöter kniven i Neddas bröst ropar hon döende Silvios namn och Elsa sjunker livlös i Gottfrieds armar.”

SOM dirigent var Albin Lind formidabel, han dirigerade vid ett tillfälle Gustav Mahlers alla nio symfonier och gav som extranummer även den tionde. Som extra extranummer gavs en elfte ”Symfoni i Mahlers stil” som Albin Lind komponerat en vecka tidigare och som byggde på temata ur samtliga Mahler-symfonier.

  Beträffande nämnde tonsättare fann Albin Lind också dolda budskap i dennes symfonier. Som exempel kan nämnas hans upptäckt av att det i satsbeteckningar som ”Feierlich und gemessen, ohne zu schlappen” i tonsättarens första symfoni och en sats, betecknad ”Alllegro energico”, som utgått ur den sjätte symfonin helt enkelt i toner beskriver en samlagsorgie från förspel till en våldsam klimax som går över i avslappnad ro.

  Som ett kuriosum bör omtalas att Albin Lind under en eftermiddag i december 1944 lärde den blivande maestron Sixten Ehrling att på Stockholmsoperan tolka ”Lille Petters resa till månen”.

  Som en mer bagatellartad märkvärdighet kan nämnas att Albin Lind vid ett tillfälle dirigerade 400 gäss under tvångsmatningen på en gåsfarm i Auvergne, en tilldragelse som direktsändes i den franska radion. 

INTE sällan blandade Albin Lind högt och lågt i sin musik - minimalistiskt och ultramalistiskt ingick en komplex men harmonisk förening och det är mot den bakgrunden som hans enhälliga symfoniska dikt kallad ”Den pompösa” eller ”Bombastikan” kom till.

  Berömt i trängre musikkretsar blev Albin Linds dubbelframförande av Havergal Brian’s gotiska symfoni då han presenterade detta mastodontiska verk såväl fram- som baklänges.

ALBIN Lind var också en skicklig pianist och en överdängare när det gällde att imitera Earl Hines’ spelstil, tog ut svängarna ordentligt när han tolkade Scott Joplin men trivdes kanske bäst när han hängav sig åt Eric Saties verk som han interpreterade till och med bättre än den svenske Satie-specialisten och konsertpianisten Olof Höjer. 

ALBIN Linds sångkonst var av det gudabenådade slaget. Han hade en röst som sträckte sig från Sjaljapins tunga djupa bas till Andreas Scholls lättflytande kontratenor.

  Han uppträdde också som trubadur och red då omkring på en naturtrogen häst, som en sentida Oswald von Wolkenstein. 

ALBIN Linds strövtåg inom folkmusiken skedde i Bartóks och Kodalys anda och som musikforskare upptäckte han simioternas musik som han gav en kort introduktion till i ett föredrag hållet i Schola Cantorum Basiliensis:

Simioternas musik

är inte mindre svårt att ge en uppfattning om än deras språk. Också när det gäller musiken får man således ta till överförda betydelser, liknelser och analogier men framför allt ta fantasin till hjälp. Om man till exempel säger att vissa av simioternas sånger låter som när man bläddrar i en kortlek eller flår skinnet av en hare låter det ju inte särskilt förtjusande eller musikaliskt intressant.. Men om man tillägger att kortleksbläddrandet etc inte bara är ett läte eller ett ljud utan har både en intrikat och suggestiv rytm och ett intressant tema med väl utvecklade variationer kommer man måhända sanningen ett steg närmare.

  Simioternas instrument är folkliga och säregna, ofta enkla och primitiva. Snören, korkbitar, tegelskärvor och benknotor är inte ovanliga element i konstruktionen. Och dessa instrument, en del av knäpptyp, med eller utan resonanslåda, andra med vertikala ställningar som gnuggas med knogarna, böjda rör av olika längd och dimensioner - de är alla snabbt och lätt tillverkade. Detta är en nödvändighet eftersom simioterna vid sitt musikutövande bara använder ett instrument en enda gång, vid ett enda tillfälle. Sedan förstörs det, ty - så resonerar simioterna, när musicerandet upphör ska också det instrument som frambringat ljudet, tonerna, rytmen också försvinna.

  Det existerar dock några få kvarvarande exempel på uråldriga instrument av en storslagen art, av väldiga dimensioner och imponerande omfång. Således finns fortfarande kvar uppemot 200 meter långa strängar som spänts mellan klippblocken och med det vulkaniska bergets håligheter som resonans”låda”.

  Getternas skällor ingår inte sällan som en naturlig ingrediens i tonspråket. I övrigt är det fråga om en musik med långsam rörelse som stämmer väl överens med simioternas letargiska kinetik.

  

(Här gav Albin Lind ett exempel på en simiotisk klappersång och ackompanjerade sig själv på duja.)